Kerstin Granlund föddes 1951 utanför Trollhättan. Hon utbildade sig till psykolog och skrev en uppsats om hur man kan bota tandläkarskräck. Ämnet kom från hennes barndom då hon själv varit oerhört rädd för tandläkaren, något som kan ha berott på att hon vid ett tandläkarbesök hade sövts med eter.
Eftersom hon gick färdigt sin psykologutbildning är hon den enda i GAS som blivit färdig med sina studier.
Hon är också den enda i GAS av arten kvinna och på frågan om hon inte tycker att det är jobbigt svarar hon oftast med ett enkelt: Nä!

I början tyckte Kerstin inte alls om att tala inför publik. Hon slapp till och med att hålla föredrag i skolan. Men efter att Claes Eriksson lyckats övertala henne att medverka i diverse spex där hon möttes av både skratt och jubel avtog scenskräcken.
Tillsammans med Claes har hon uppträdit sedan 1972 i "Västgötasköj" och i humorgruppen "Utan lots".

Kerstin spelar väldigt varierande roller i GAS. Oftast klämkäcka damer, sexiga brudar eller arga tanter. Annars spelar hon ofta uttråkade hemmafruar som till exempel Max hustru i Leif.
Några av hennes populäraste roller är bl. a. Bonnie Armstrong (Grisen i säcken), Arga tanten (En himla många program) och som expedit i en fotoaffär (Skruven är lös).

Som sångerska fungerar Kerstin oerhört bra. Hon har sjungit allt från operett (Vår värld är ingen vice-värld) till ballad (Mamma, jag har eldat upp McDonald's).



Ur programbladet till "Lyckad nedfrysning av herr Moro":
Välbalanserad kvinna i en sorts effektiv medelålder. Blossar aldrig upp i häftiga vredesutbrott, utan filtrerar omvärldens oförrätter genom en diplomatisk sil. Hon kunde spela 7 små vita svanar på piano redan 1956, men har aldrig haft någon konkret glädje av denna egenskap, utan har nu istället tvingats till att mer och mer ägna sig åt hunddressyr för att få behålla pianot som hennes nästan obildbare bullterrier flera gånger försökt äta upp.

Kerstin Granlunds ordspråk:
"Bättre fet än aldrig"


Från programbladet till "Resan som blev av":
Född i Främmestad i början av 50-talet, men uppväxt i Trollhättan med en tax och en bror och en granne som hette Korven. Tycker om allt från Beatles till Rulle Lövgren, men får numera sitt främsta underhållningsbehov tillfredsställt av en omedvetet rolig bull-terrier som heter Solveig.


Från programbladet till "Alla ska bada":
"Jag har alltid varit en badkruka och var därför sen med att lära mig simma. Ändå beslutade jag mig för att se till att klara det åtråvärda intyget att jag åtminstone behärskade 50 meter bröstsim. I 16-gradigt vatten i Öresjö klev jag i under strängt överinseende från simfröken och gjorde denna kraftprestation. Fast numera kan jag till och med njuta av ett bad i havet - bara jag slipper att hoppa i."

Har varit Claes Eriksson trogen som artist i 26 år. Kan dessutom kalla sig biträdande psykolog efter en utbildning som hade kunnat leda någon helt annanstans och som hon enligt egen utsago heller aldrig haft någon användning för. Förutom medverkan i Hagges revy tillsammans med Claes 1976 hoppade hon in hos Hagge sommaren 1983 i Inger Heymans roll mot bland andra Laila Westersund, Stefan Ljungqvist och Jörgen Mörnbäck.

"Kanske beror det på att jag är lat, men jag är alldeles för förtjust i att vara ledig för att hoppa på några andra projekt i pauserna mellan våra föreställningar och inspelningar. Jag är nöjd och glad ändå och sörjer inte över att jag lämnade den akademiska världen, även om många genom åren påpekat hur nyttigt det är att ha en utbildning att "falla tillbaka på".


Från programbladet till "Allt möjligt":
Något ljuvt och ängla-aktigt skiner
omkring Kerstin när hon för en stund
byter ut repetitionsrutiner
mot en tur med Majvor, hennes hund.
I ensemblen är hon enda tiken
alltid skärpt och lite speciell
vilket nog den ärade publiken
ska kunna konstatera nu i kväll.