Peter
Rangmar föddes 10 november 1956 i Annelund som ligger strax utanför Ulricehamn.
Han läste till maskiningenjör på Chalmers i Göteborg, men då han kom i kontakt
med Jan Rippe, Per Fritzell och Knut Agnred och följaktligen bildat barbershopkvartetten
After Shave insåg han att sång och humor var det han ville hålla på med. För den riktigt stora massan var Peter mest känd som Mannen med den vita Opeln i "Macken" och bossakungen Astor Qvarts i "Grisen i säcken". Astor var, och är, en av Galenskaparnas absolut populäraste karaktärer. Där kom han in på scenen i en flytande rörelse i beiga kläder. När han senare tog av sig sin kappa avslöjade han en fruktansvärt beige sparkdräkt till vilken han belönades med gigantiska skrattsalvor. Peters sista roll tillsammans med Galenskaparna och After Shave var som TV-mogulen Sune Finåker i långfilmen "Monopol". Peter gästspelade även i andras filmer som t.ex. "En på miljonen" där han spelade en kursledare på arbetsförmedlingen, och "Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen" i rollen som "Sickans" pappa.
En annan film Peter medverkade i var Disneyfilmen Lejonkungen där han gav rösten åt surikaten "Timon".
Något som gjorde Peter till en sån fantastisk komiker måste ändå ha varit hans röst. Han hade en röst som liksom gick upp och ner, inte på ett målbrottsvis utan med en ren klang och självklar stämma. Rösten gick liksom upp i någon sort halvfalsett när han blev upprörd eller tveksam. Lyssna på honom när han säger: "Så jävla oförskämt!" i "Monopol" eller "Jag är gasexpert" i "Tornado" så förstår du vad jag menar. I sångerna bevisar han för oss att hans röst gör honom speciell. Lyssnar man t.ex. på när Peter i låten "Cyklar" sjunger "hööör på Herr Coubertin…" inser man snart att med en sån röst var man en självklar sångare. Eller varför inte låten "Direktör" från "Lyckad nedfrysning av Herr Moro".
1997
var året som Peter skulle få genomföra sitt första stora soloprojekt, när han
skulle leda Melodifestivalen. Men han blev sjuk och läkarna diagnostiserade
det som ett elakartat virus men senare samma år klarlades det att det var Malignt
Melanom, samma typ av cancer som Tage Danielsson drabbades av. Peter hade bestämt
sig för att besegra cancern och G.A.S. var övertygade om att han skulle lyckas,
så det kom som en stor chock när han den 24 maj blev sämre och avled på sjukhuset
senare på kvällen. Peter Rangmar blev 40 år. Galenskaparna och After Shaves framtid såg inte så ljus ut efter Peters död. Claes Eriksson sa en gång att han inte trodde att de skulle klara av att fortsätta utan Peter. Men de ändrade uppfattning och slutförde senare föreställningen "Alla ska bada" som påbörjades innan Peters död. Thomas Hedengran fick lov att hoppa in men rollerna omfördelades så att alla Thomas Hedengrans roller var inte menade för Peter. Jan Rippe berättade att de skulle försöka stötta Peters familj en tid framöver och att det var otänkbart att någon skulle ersätta Peter permanent.
Tack för alla fina stunder och skratt du gav oss, Peter! Vi minns dig, även vi som aldrig lärde känna dig.
Ur
programbladet till "Alla ska bada":Ja, så står vi här igen, redo att visa publiken vår nya skapelse. En helt ny föreställning som vi hoppas ni ska skratta och glädjas åt. Med nytt manus, nya sånger, nya figurer i nya kläder och i ny dekor, precis som det brukar vara.
Men trots allt det nya kommer ni nog att känna igen er i alla fall - det är ju ändå bara vi. Men på ett väsentligt sätt skiljer sig den här föreställningen från allt det vi tidigare gjort. För första gången sedan 1982, då vi började samarbetet mellan After Shave och Galenskaparna, äre vår käre vän Peter Rangmar inte längre med oss. Peter dog den 24 maj 1997 efter en tids sjukdom.
Att i ord försöka beskriva den stora sorg och oerhörda saknad vi alla känner efter Peters bortgång låter sig inte göras, utan låt oss i stället ägna några tankar till Peter och hans familj och minnas alla ljusa minnen vi har tillsammans med honom.
Inte
bara genom hans för publiken kanske mest kända och roliga rollfigurer - allt
från "den vite Opel-kunden" i Macken, den typiske svensken Harry Jernfeldt i
Stinsen brinner, bossanovakungen Astor Quarts i Grisen i säcken, direktör kloss
i Lyckad nedfrysning av Herr Moro till mediamogulen Sune Finåker i senaste filmen
Monopol och många, många andra - utan framför allt som vår goa kompis Peter,
som vi, vid sidan av scenen, har fått ha så många roliga stunder ihop med genom
alla år. 
I plugget - på Chalmers, på sommarseglingarna och skidsemestrarna, på middagarna
bland vännerna, bland alla våra barn och familjer, på alla roliga upptåg, galna
fester och kalas såväl som till vardags över en slät kopp kaffe. Jämt var Peter
där. Alltid med ett leende, ett vänligt ord och omtanken om att alla skulle
ha det bra. I samma stund som han blixtsnabbt kunde slänga iväg en sylvass,
sarkastig kommentar som ingen annan - oftast åtföljt av det där lilla sneda
leendet och upphöjda ögonbrynet med glimten i ögat.För sån var han - han älskade att blanda humor med allvar, trams med sanningar, svensktopp med klassiskt, Beatles med opera ... Alltid med mycket, mycket värme och generositet men med en liten gnutta elakhet, för att det inte skulle bli för snällt. Lite charmigt slarvig, så där.
När vi nu står här, känns det förstås lite tomt och konstigt utan Peter, både för oss och för er i publiken. Men även om han inte finns med oss på scenen så vet vi att Peter är med oss, både här och nu och i framtiden. Och var han nu än sitter och tittar på oss så kan vi höra honom garva hjärtligt:
- Tjaa, ... för att vara utan mig, så är det ju inte så pjåkigt!
